Idag har jag läst en intressant text (Limits to information ur The social life of informaion av John Seely Brown och Paul Duguid) som handlar om vad informationsteknologin gör med samhället. Författarna jämför då- och nutid, och kommer fram till att det förr inte fanns tillräckligt med information att simma i, medan det nu finns så mycket att vi har svårt att inte drunkna i den. Vi håller på att dränkas av nödvändig och onödig information och det gäller att veta hur vi ska hålla oss flytande. Just den där kvävande känslan av att drunkna i information känner jag varje gång jag får besked om pensionssparfonderna.
Duguid och Brown menar att det är lätt att säga att det var enklare förr. Jag kan riktigt höra min morfar sucka över just detta. Men samtidigt menar de att det som verkar enkelt kanske inte alltid är det. Och jag är säker på att morfar håller med om att det är ganska praktiskt att kunna ta ut pengar i bankomaten istället för att gå in och köa på banken. Fast huga för att betala räkningar på Internet och fy fan för alla nedlagda postkontor. Jag kan hålla med honom. Det vi vinner i tid förlorar vi i mänskliga kontakter.
Just mänskliga kontakter är något som verkar ligga på utelistan just nu. Man sitter hemma vid datorn och pluggar på distans och kommunicerar med klasskompisarna via First Class, istället för att träffa dem i skolan och diskutera över en kopp äckligt (men billigt) kaffe i cafeterian. Man tittar på bilder på match.com för att hitta en eventuell partner istället för att faktiskt gå ut och se honom/henne i verkligheten. Och man tjänar sina pengar genom att kränga lägenheter i en virtuell värld på internet. Vart är vi på väg?
Ändå sitter jag här och bloggar om mina tankar istället för att bjuda hem mina vänner och diskutera informationssamhället över ett glas rött.
