Idag har jag läst en intressant text (Limits to information ur The social life of informaion av John Seely Brown och Paul Duguid) som handlar om vad informationsteknologin gör med samhället. Författarna jämför då- och nutid, och kommer fram till att det förr inte fanns tillräckligt med information att simma i, medan det nu finns så mycket att vi har svårt att inte drunkna i den. Vi håller på att dränkas av nödvändig och onödig information och det gäller att veta hur vi ska hålla oss flytande. Just den där kvävande känslan av att drunkna i information känner jag varje gång jag får besked om pensionssparfonderna.
Duguid och Brown menar att det är lätt att säga att det var enklare förr. Jag kan riktigt höra min morfar sucka över just detta. Men samtidigt menar de att det som verkar enkelt kanske inte alltid är det. Och jag är säker på att morfar håller med om att det är ganska praktiskt att kunna ta ut pengar i bankomaten istället för att gå in och köa på banken. Fast huga för att betala räkningar på Internet och fy fan för alla nedlagda postkontor. Jag kan hålla med honom. Det vi vinner i tid förlorar vi i mänskliga kontakter.
Just mänskliga kontakter är något som verkar ligga på utelistan just nu. Man sitter hemma vid datorn och pluggar på distans och kommunicerar med klasskompisarna via First Class, istället för att träffa dem i skolan och diskutera över en kopp äckligt (men billigt) kaffe i cafeterian. Man tittar på bilder på match.com för att hitta en eventuell partner istället för att faktiskt gå ut och se honom/henne i verkligheten. Och man tjänar sina pengar genom att kränga lägenheter i en virtuell värld på internet. Vart är vi på väg?
Ändå sitter jag här och bloggar om mina tankar istället för att bjuda hem mina vänner och diskutera informationssamhället över ett glas rött.
Epitetet ”coach” syftar inte på nån slags talang i att träna folk i vare sig bloggning, internetanvändning eller ens datorhantering. Jag har blivit coach Manfredsson efter ett års tjatande för mina kära och nära om hur underbart det är att träna. Kanske kan man misstänka att jag gått över gränsen några gånger i mitt eviga tjat om morgonpromenader, IKSU och den sedan länge planerade gymnastiktruppen. Men som det ser ut idag är det mest bara prat. Det är mycket snack och lite verkstadhockey träning. Sitter mest bara hemma och läser. När jag kommer tillbaka till IKSU och mina träningsvanor kommer jag känna mig som en nybörjare. En noob, som en god vän till mig skulle ha sagt.
I förrgår började jag läsa en artikel som heter Farwell to the Information Age av G. Nunberg. Jag orkade igenom ungefär 12 av de 30 extremt svårlästa sidorna. Artikeln är på engelska och eftersom jag inte är lika grym på engelska som jag skulle önska fattade jag ingenting. Idag fortsatte jag med tanken om att om jag i alla fall skulle förstå nånting om jag läste allt. Det jag förstod av artikeln var att Nunberg ifrågasätter begreppet ”information” och visar olika betydelser av ordet i olika sammanhang. Jag skulle kunna läsa artikeln 20 ggr till och ändå inte förstå den fullt ut.
- At the same time the shift in the denotation of information from effect to cause faciliated another, no less strategic confusion between abstract and particularistic information, which were conflated under the assumption that the production of ”informed” public consciousness was to be achieved chiefly through the production and dissemination of ”objective” propositional content – the ”information”, that is, on whose free exchange the functioning of democratic society, the free marketplace, and the rest are routinely held to depend, säger Nunberg.
- Anställ en språkkonsult och gör texten läsbar, säger jag.
Att säga att artikeln lämnar mig totalt oberörd vore att ljuga. Nunberg gör mig frustrerad och arg. Han räcker ut tungan och säger: Manfredsson, you’re such a noob.
Jag tar nu mina första trevande steg in i bloggvärlden. Att lägga ut sig själv på nätet så här känns spännande. Och läskigt. Inte minst efter att ha sett videon om Kathy Sierras dödshot.
